Ord vore överflödigt

Längtan

Ibland är det lite extra svårt. Det är faktiskt en ganska lång period nu som det har varit lite extra svårt. Vilken må-bra-faktor ska man skriva om när det känns som att det inte finns någon? När allt bara går ner, ner och åter ner. En spiral med glidmedel, det går inte att stoppa att det går utför. Helt enkelt bara skit.

Då helt plötsligt trillar det ner. Längtan. Vad vore livet utan längtan? Utan en ständig strävan efter att det kan bli bättre? Utan en förhoppning om att det kommer att komma något annat? Att vandra runt i en tärande situation kan bryta ner vem som helst. Utan en längtan och en förhoppning om att det tar slut en dag skulle vi knäckas. Min längtan sträcker sig inte så långt, det handlar om några veckor. Just nu lever jag på min längtan. Det är min må-bra-faktor.

BodyPowerPumpBox?

Nu kan ni alla titta lite mer på mig. Och jag kan passa på att skriva om en mycket, mycket, mycket viktig sak för välbefinnande: Träning.

Alla vet det. Egentligen, även om man är världens soffpotatis så vet man att träning är bra och att pizza-till-frukost-lunch-och-middag-dieten inte funkar. (i alla fall inte i längden, det kan gå en söndag då och då)

Men ibland kan det ta ett tag att upptäcka att man vet det. Jag (åter)upptäckte det i höstas och det var inte en sekund för tidigt! Vem hade för inte alls längesen trott att jag skulle gilla att stå och lyfta vikter till exempel? Shit det är häftigt. Att man kan känna hur bra något är för kroppen och att det faktiskt till och med blir roligt. För jag måste erkänna att i början tyckte jag inte core-passen va så roliga. Det är dom inte nu heller i jämförelse med tex body combat eller dance, men det är roligt att känna resultatet!

Och det absolut bästa med alltihop är att det man känner i kroppen är bara halva effekten. Varför är det bra då? Jo, för den andra hälften sätter sig i huvudet när man inser att man klarar, blir sugen på att kämpa mer och faktiskt mår mycket bättre.

Så, mina vänner, nu har jag ett delikat problem; ska jag välja Power Box eller Body Pump? Den som lever får se och det hoppas jag och tror att vi alla gör ett tag till.

Spännande upplägg

Har just kommit underfund med hur jag måste gå tillväga för att kunna lägga upp en bild i min profil... Eftersom det inte finns någon bläddrafunktion måste jag länka till en bild som ligger på nätet. Har jag ingen sida med bilder på nätet så måste jag först lägga upp en bild här i min blogg, i ett inlägg, för att sedan länka till den så att jag kan använda den i min profil. Om någon skulle fråga mig så skulle jag tycka att det var lite onödigt krångligt, men det finns säkert något positivt med det också.

Nu kanske ni undrar vad det fanns för nån må bra-faktor i det här? Jo, det ska jag säga er, att om man aldrig har nåt märkligt eller smått negativt att jämföra med så kan ju inget va positivt heller? För övrigt får ni nu möjlighet att titta på mig :) Om det är positivt eller inte lämnar jag åt er att bedöma!

Glimttoppens vinnare

Ligger inrullad i en filt i soffan och funderar över dagens glimtar. Även om de inte har varit så många så har de funnits. Armhävningarna gick ovanligt lätt på träningen till exempel. Då sken solen i mig en stund. Men ovanligt lätta armhävningar i all ära, så himla spännande var det inte. Det måste väl finnas något mer värdefullt i en dag än så?

Pratar samtidigt med en vän via msn, det handlar om känslor. Vi säger att vi är livrädda för vad nya känslor kan innebära med tanke på vad vi varit med om innan. Men hon har någonting som spirar, det finns någon där som tar upp lite extra plats i hennes tankar och tillvaro. Det sitter ingen etikett på deras relation, men det är utan tvekan någonting. Tidigare har hon verkat osäker men nu utstrålar hon något annat. Och då bara kände jag det - jag är glad för hennes skull.

Det, att kunna känna glädje för andras välgång, gled direkt upp på förstaplats på dagens glimttopp. Det är något jag önskar alla, att kunna glädjas! Både åt sig själva och åt andra. Jag tror att man lätt hamnar i en ond cirkel när man börjar se allt med bittra ögon. Det handlar inte om att klä in allt i ett sött rosa skimmer, utan att försöka se något positivt i den mån det går. Ingen annan kommer att ljusa upp vår tillvaro, det är vår egen inställning som gör skillnad.

Därför är jag väldigt glad att jag kan glädjas åt andra. Speciellt en dag som denna då glimtarna varit få och svaga. Glimttoppens vinnare är en värdig vinnare!

Årets första vårdag och en trerätters

Redan innan helgen bestämde jag mig för att det här skulle bli en lugn dag. Jag skulle börja med att göra något av det som jag uppskattar mest när allt är tungt - sova. Det bästa, och det värsta, med att sova är att vakna. Som den kvälls- och nattmänniska jag är känns mornarna ofta otroligt sega. I dag blev uppvaknandet det bästa. Jag kände mig pigg och utvilad, och det bästa av allt - jag anade mellan persiennens springor att solen sken. På något sätt kände jag livet i mig, ni vet sådär som man känner på våren när allt börjar spricka ut och det blir varmare. Solen sken rakt in i mig och en dag med en sådan början kan väl knappast bli något annat än bra?

Som om solen inte räckte till har jag lyckan att omges av en skara små solstrålar som är ännu viktigare än solen själv! En kompis meddelade precis nyss, alldeles helt spontant, att hon älskar mig. Gud vad det värmer! Det senaste har jag ofta tänkt på vilken fantastisk lycka det är att ha en skara underbara vänner. Runt omkring mig finns det faktiskt de som inte har en enda. Vänner som en smarrig trerättersmiddag eller en skön spa-helg, fast för själen! Och då ska väl tilläggas att min själ intar betydligt fler trerätters och tillbringar oändligt många fler helger på spa än vad min kropp gör!

I kristallkulan spår jag att resten av dagen kommer omges av samma värmande solsken och frågan är om jag kommer vilja gå och lägga mig ikväll. Risken finns ju att morgondagens uppvaknande blir det värsta! Men jag får hoppas på att söndagen erbjuder mer utav livets vackra så ska det nog gå bra.

Och även om det kanske är aningens tidigt för ett vårskrik så ska jag i alla fall ge mig ut och känna livet i mig nu!

Livets vackra: starten

Under gymnasiet var jag med i kören Voices. En FN-dag fylldes hela Assbergssalen till brädden med barn som hade tränat in en låt som de skulle sjunga tillsammans med oss i kören. Kören sjöng ensam versen och när refrängen kom stämde nästan 500 barn in i ren glädjesång. Texten var enkel men innebörden något som alla borde tänka på...

"Det finns många som har lätt för att klaga
Det finns många som har svårt att ge
Det finns många som har svårt att va glada
Det finns många som har svårt att le

Men för att glädje ska kunna fylla oss
måste kärleken få bo i oss
Och när kärlek och glädje finns i oss
finns det inget som kan hejda oss!

Vi är barn fulla av kärlek!
Vi är barn fulla av glädje!
Vi ska fylla er med kärlek!
Vi ska fylla er med glädje!"


Jag tror allt starkare på att ett inre välbefinnande är något av det absolut viktigaste vi kan skaffa oss. Jag tror på fullt allvar att det inte spelar någon roll hur snygga eller populära eller vältränade vi är om det inte skiner igenom från insidan. Jag är också övertygad om att varje människa måste hitta sina egna ljusglimtar och jag tror att de finns i allas liv, i någon form.

Här kommer jag att skriva om mina ljusglimtar, det vackra i mitt liv. Förhoppningsvis kan jag inspirera någon till att se sitt livs vackra ting och uppskatta dem. Kom ihåg, för att glädjen ska kunna fylla oss måste kärleken få bo i oss. Kärleken till oss själva och våra liv. Då kan vi även sprida den till andra och DÅ har vi nått en annan dimension.